Sillen och Surikaten peppade hårt för en kväll på klubb ikväll. En galen, röjig kväll med happy hour. Vi kunde inte önska oss mer. Men oron infann sig när vi läste närmare på inbjudan:
70 kronor för vanliga dödliga (som fortfarande lever) och 50 kronor för dig som redan är död. Sillen och Surikaten är inte helt säkra på att det är värt 20 kronor att fästa sitt centrala nervsystem på ett litet plastkort. Hur som helst känns det lite obekvämt och smått nojigt att lämna över sitt centrala nervsystem i händerna på de “galna klubbarrangörerna“.
Hur happy är det att vissa på festen inte lever, för att de gick på rabatterbjudandet? Och hur mycket röj blir det utan ryggrad? Sillen och Surikaten ser framför sig ett dansgolv med drivor av gäster med sitt centrala nervsystem utanför kroppen. Även om majoriteten av de som klubbar slutar kvällen utan CNS ändå är det lite väl magstarkt att börja kvällen utan det. Men å andra sidan kommer uttrycken “jag drar med polarna på klubb” och “att hänga i baren” få en helt ny innebörd.
Alltså jag fattar inte det roliga med näst sista uttrycket. Och studenterna är väl inte döda, de är odödliga. De är ju vampyrer. De har givit upp sin själ, fått evigt liv genom att inympa sig i den akademiska traditionen, och suger livskraften ur människorna runt omkring dem. Vidriga halvmänniskor är de.